På allmän begäran.

En dag som den här så kan man inte låta bli att bli en smula nostalgisk, det är nämligen idag på pricken 4 dagar sedan jag rakade av mig mitt skägg. Det var ett mycket mycket fint skägg, det hade skiftningar i färgen, blondt på hakan, medans resten var mörkt som den djupaste djungeln. Det var ungefär 5-6 cm långt, och hade varit med mig under en lång period som sträcker sig över nästan ett års tid. Det fanns där för mig under jobbiga perioder när man sitter framför dator i sitt anletes svett och skall lämna in en tenta om några timmar, det fanns där under de glada ögonblicken, då man förlustade sig i all världens glädje.

Nu när jag sitter å skriver detta och försöker få lite extra inspiration genom att dra lite i skägget och skägget inte är där, så går det en rysning genom kroppen, då insikten att jag är skägglös slår mig. Aldrig någonsin hade jag trott att jag skulle vara skägglös igen, men ett svagt ögonblick, ett ögonblick av tvekan förändrade hela mitt liv, då jag med vild blick klippte och rakade av mig skägget. Visst det var en trevlig upplevelse till en början, att få känna solens varma stålar eller vindes flykt mot min nakna hud, men efter ett tag då jag tillslut insåg vad jag hade gjort, föll jag till marken, där låg jag å skakade i ångest, tills dess at jag somnade utmattad.

Detta mina vänner å läsare å annat löst folk är en hyllning till en av mina absolut bästa vänner, mitt skägg. Jag betalade tillbaka hans vänskap genom att förgöra honom, och det är något som jag måste sona, men jag måste ändå betala tillbaka på det enda sätt jag kan visa min respekt å kärlek trots mitt misstag.

R.I.P