Luther och Göteborgskravallerna

Satt precis och läste en liten essä av Martin Luther som handlade om hans syn på Judarna, och den var så där hyfsat antisemitisk, men det kommer jag kanske nämna nåt om senare. Men i vilket fall så ledde den in mig på ett tankespår som slutade i en etisk frågeställning. Det hela började med att jag kom att tänka på bondeupproret 1524-1525. Till en början var Luther positivt inställd till bönderna och visade sitt stöd genom olika skrifter som vände sig emot Furstarna som bönderna gjorde uppror mot. Även om han manade bönderna till besinning och rådde dem att inte använda vapen så kom en herre vid namn Thomas Müntzer som Luther senare kom att kalla ”Satan från Alster”. Han var en uppviglare av högsta klass och fick bönderna att ta till vapen och försöka genomföra en väpnad revolution som senare slogs ner brutalt av furstarna. Men efter att Luther hade varit på en resa och själv upplevt böndernas vrede, vände han och ställde sig på furstarnas sida, genom skriften Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna där han b.la. yttrade frasen

”Låt alla som kan hugga, dräpa och sticka ner dem, öppet eller i hemlighet, eftersom ingenting kan vara vidrigare, mer nedbrytande eller mer djävulskt än en som gör uppror. Det är som om man måste döda en vansinnig hund: om man inte dödar den, blir man själv dödad och hela landet tillika med en själv.”

Hur skall man då koppla detta till Göteborgskravallerna? Det är inte så svårt som det kanske verkar. Under början utav kravallerna så hade demonstranter ett starkt stöd utav en stor del utav den svenska befolkning, men allteftersom tiden gick och mer uppdagades hur det hela gått till förflyttades sympatin till de utsatta poliserna.

Detta är ett vanligt fenomen som har setts många gånger i världen. Själve fenomenet kan defineras som att när en ”svag” grupp går emot ett en ”stark” så finns sympatierna hos den ”svaga” genom den Sokratiska och den ”kristna” etikens arv. Det är synd om de ”svaga” och det är de ”starkas” fel.

Men i dessa två fall så övergick sympatin från de ursprungligen ”svaga” till de ursprungligen ”starka,” på grund utav att rollerna skiftades. De svaga blev starka och de starka blev svaga. Och samtidigt som detta inträffade förflyttades även sympatin. Då är ju frågan; är detta något som är bra? Är detta en etik som är eftersträvansvärd? Skall en etik alltid vara konsekvent?

Fortsättning följer...