Mikael....

Jadu Mikael, idag har jag en historia att berätta för dig. Det började med att jag var på väg hem från skolan, och jag började så smått trava längs med avenyn, och gick förbi biblioteket å började då givetvis fundera på om jag hade betalat mina böter än eller inte, men jag kom fram till att det hade jag förmodligen inte så det är inte värt att försöka låna nån bok. Så jag fortsatte ner längs gatan. Helt plötsligt ungefär utanför hotellet så kommer det en man i svarta kläder och frågar om jag vet vägen till bokmässan(jag hade min postuniform på mig.) Jag tittar upp å ser ett mkt bekant ansikte, men jag kan inte riktigt tala om vem det tillhör. Sen hör jag rösten och lyckas placera mannen ifråga, det är den onskefullaste av alla människor. Ja du gissade rätt. Det är Ulf Lundell. Så vad gör man i en sådan situation. Ja man visar honom åt fel håll förstås. Som hämnd för alla dåliga upplevelser och för all den dåliga musik mannen ifråga har släppt under så lång tid. Det senaste jag såg var att han svansade upp mot Guldheden, medan jag stod å höll mig för skratt...*



*delar av detta inlägget kan vara osant. Däremot träffade jag en farbror som jag vart helt övertygad om att han var Ulf Lundell, men jag pratade inte med honom, han skall inte få sola sig i glansen av min uppenbarelse, det elaka stycket.*